witness the fitness

Allt har gått som smort tills jag kom fram till incheckningen på  
flygplatsen, Lindbergh Field, här i San Diego. Det första jag fick  
höra var att "Det är ingen ide' att flyga via Mineapolis idag, en  
blizzard kommer troligen att stänga flygplatsen där.". Så jag blev  
ombokad via Atlanta och Paris. Den rutten är längre så jag kommer  
till Arlanda två timmar senare. Hellre det än att sitta i Minneapolis  
och inte veta hur länge. Men sen var det lådan med cyleln. Plötsligt  
skulle jag betala $150 extra för den. Och jag blev faktiskt upprörd,  
och det är första gången sen jag lämnade Sverige. Det är klm's  
regler som gäller och två rara damer läste på klm's hemsida, ja det  
kommer att kosta dig extra att få mig cykeln. Det kan inte vara  
riktigt, tänkte och argumenterade jag. Men hur ska jag kunna bevisa  
motsattsen? Men så kom jag på att jag har ju min IpodTouch, det finns  
kanske ett öppet wifi-nät tillgängligt. Och visst fanns det ett. Så  
jag kunde surfa fram den information jag behövde för att övertyga de  
båda något färvirrade damerna.
Nu är det dax att embarkera till Atlanta.
Hälsningar
Björn

Igår kom jag till den Mexikanska gränsen och vad som återstår att
göra är att ta mig hem. Min planerade avfärd från San Diego är
nästa onsdag så jag har god tid på mig att dels förbereda
hemfärden och dels utforska staden.
Jag befinner mig just nu i Imperial Beach, den kuststad som ligger
närmast gränsen. På den norra sidan av gränsen har amerikanarna
nyligen avslutat arbetet med en andra barriär och på så sätt skapat
ett eget ingemansland på ca 50m och som ska förhindra möjligheten
till direkt kontakt över gränsen. Tidigare gick det för någon norr
norr
om gränsen att prata med annhörig söder om gränsen, detta har
omöjligjorts nu. Det lär även ha förekommit en viss kommers genom
stängslet. En gränsvakt jag pratade med var dock ganska uppgiven när
han berättade att den nya barriären inte var en garanti för att
hindra mexikanare från att försöka ta sig till "paradiset", sen
pekade han söderut mot en grupp män som längtansfullt tittade in mot
USA.

Jag brukar få frågan; Hur långt cyklar du per dag den frågan får
jag även från cyklister som borde veta bättre. Det enda jag med
säkerhet vet är att jag i snitt har en fart av ca: 15 km/timme. Ett
värde som har varit ganska konstant. Väder, humör och förekomsten
av backar är parametrar som styr dagsetapernas längd. Och
naturligtvis mängden sevärdigheter som passeras. En annan
återkommande fråga är; Hur mycket väger cykel med packning. Och jag
måste varje gång erkänna att jag inte har en aning, bara att det
troligen är för mycke. Bara några har ställt existentialla frågor
som t.ex; Varför?

Att julen är på gång går inte att missa. Nyligen såg jag på en
villatomt en snögubbe i frigolit. Och i alla affärer översköljs man
av utslätande julmusik, ofta med Bing Crosby.

Hälsningar
Björn

Det märks på mitt cyklande att jag inte har så långt kvar till den 
Mexikanska gränsen. Dagsetapperna blir kortare och kortare. Stannar 
och dröjer mig kvar och känner inte samma rastlöshet som tidigare 
präglat mig. Börjar också känna mig uttråkad. Ständigt dessa 
perfekta beacher och tillhörande turkosa hav inramat av perfekta rader 
av palmer. Just palm aleerna ger ett ganska absurt intryck. Palmerna 
är ofta alldeles för höga för sin omgivning. Påminner om elstolpar 
men mer än dubbelt så höga. Riktigt komiskt blir det i 
villaområdena. Vet inte varför de är så populära, träd ger ju 
skugga - så välbehövligt här. De tål säkert torka mycket bättre 
än träd.
En annan orsak till att cyklandet inte längre är så njutbart är att 
jag sedan Malibu ständigt delar utrymme med antingen bilar eller 
fotgängare. Men jag ska inte klaga, turen har hitintills varit något 
utöver det vanliga.
Det blir allt svårare att hitta campingplatser. Motel och sunkiga 
hotell blir då lösningen. Förra nattens härberge var just ett sånt 
mindre välskött hotell i Osceanside. Ett av rummets två fönster 
saknade fönsterruta. Men det var billigt! I förrgår regnade det 
här. Det lär det göra i snitt tio dagar om året. Och kallt var det 
också. Men nu har värmen kommit tillbaka.
I fredags var det "Black Friday". Varför dan efter Thanksgiving kallas 
så vet jag ej, däremot innebörden. Då börjar julhandeln med att 
varuhusen sänker priserna på sina varor och på så sätt lockar fram 
konsumsionsdjävulen i all sanna amerikaner. Det är ju så viktigt 
för att få igång ekonomin. Den är ju så beroende av just den 
privata konsumtionen.
Av ren tillfällighet hamnade jag o dag på en restaurang med levande 
musik, jazz, här i Encinitas. Mycket trevligt.
Hälsningar
Björn

Det är andra gången det händer tills nu men kan bli vanligare ju
längre söderut jag kommer. Vid incheckningen på campingplatsen blir
man uppmanad att ta del av tillägg till ordningsföreskrifterna som
gäller Hiker/Biker platsen och måste sen skriva under på att man
förstått innebörden.

Man får endast stanna en natt per 14 dagars
period och man måste ha lämnat platsen före kl 9 nästa morgon.
Varför? Myndigheterna vill inte att hemlösa ska slå läger i
parkerna. Jag kan ha viss förståelse för det, men vart skall de ta
vägen?

De dyker upp när det är mörkt och ger sig iväg innan
parkvakterna träder i tjänst på morgonen. På så sätt undviker de
att betala. Det visade sig att två hemlösa hade slagit läger under
natten bredvid mitt tält. Den ena frågade runt om någon hade
lagningslappar till innerslang, han hade punktering på sitt ekipage.

Jag gav honom min lilla ask med lagningslappar. Blev avrådd av en
Holländare att anväda snabbvarianten, dan efter jag inhandlat just
den varianten på REI. Så han fick snabbvarianten, kanske inte så
ädelmodigt som det låter? Han kunde vara i 35 till 45 års åldern.
När han förstod att jag var svensk sa han: Då förstår du mitt
namn. Han hette Scott Ingmar Johanson. Han visade sitt körkort för
att verkligen visa att han talade sanning.

Det han sen berättade var
tragiskt att höra. Han hade inga nära annhöriga kvar i livet. Hans
pappa hade drunknat i samband med en fisketur, hans mamma hade dött i
canser och hans syster dödats av en drunken driver. Och något arbete
hade han inte. Han samlade flaskor och burkar för att få ihop lite
kontanter. Han hade i alla fall ett tält att sova i, det har inte
alla.

Det är inte första gången jag konfronteras med hemlösa i USA,
men det som verkligen berörde mig var just det att han var
svenskättling.

Jag försökte att starta en diskussion om hemlösa med
en yngre cyklist på campingplatsen. Men hans reaktion var: you better
get used to it! Ja hur ska man som turist förhålla sig till
orättvisor man konfronteras med oavsett om det är i den utvecklade
eller underutvecklade världen?

Jag vet inte! Kanske är det svårare
att acceptera att fenomenet existerar i ett så rikt land som USA. De
senaste dagarna har jag passerat orter som Santa Barbara och Malibu,
med det ena slottsliknande hus efter det andra. Det är nästan som jag
börjar längta hem till lagom Sverige. Den här känslan av social
orättvisa har jag inte hafft tidigare. Den har blivit så tydlig här
i södra Kalifornien dit alla vill komma, och utslagningen mest
påtaglig.
I morgon ska jag via Venice Beach trockla mig igenom det konglomerat
av städer och förorter som utgör Los Angeles. Vädret är nästan
tropiskt. Jag har haft osannolik tur med just vädret. Antalet dagar
med regn kan räknas på ena handens fingrar. Och regn under
återstoden av min vistelse här är i princip uteslutet!
Hälsningar
Björn